Jacobs Ord

Jacobs Ord

Vännen, jag är hemma snart

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-22 22:38:34

Livet går med faslig fart
Underbart och märkligt stort
Men vännen, jag är hemma snart

Slutet nalkas oskönjbart
En dag är allt omintetgjort
Livet går med faslig fart

Gröna faller trädens kart
när värmen drar till annan ort
Men vännen, jag är hemma snart

Ömma minnen har jag spart
som gulnade och vackra kort
Livet går med faslig fart

Bara ett är uppenbart:
- ibland känns livet som förgjort
Men vännen, jag är hemma snart

Det är för sent när allt är klart
att ångra allt man aldrig gjort
Livet går med faslig fart
Men vännen, jag är hemma snart


Daterad 13/8 - 2013



Brukar inte följa traditionella versmått, men någon gång tänkte jag i alla fall försöka skriva en 100% korrekt sonett.
Har däremot fastnat lite för en annan variant som kallas villanell och den demonstreras ovan.

Den består av 19 rader, uppdelade på sex stycken. Först fem stycken med vardera tre rader och en sjätte med fyra rader. I första stycket etableras rad 1 och 3 som sedan växelvis återkommer sist i de fyra följande styckena innan de båda avslutar hela dikten i sista stycket.

Förutom det invecklade i att få raderna att fortsättningsvis passa in i flödet kompliceras det ytterligare av att rad 1 och 3 (och 4 i sista stycket) ska rimma med varandra, liksom rad 2 i alla stycken.



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post17

Fullmånehöst

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-18 23:31:28
Egentligen tycker jag inte så särskilt mycket om hösten. Ljuset, värmen och grönskan försvinner och tanken på mörker, kyla och väta i ett halvår är inte ett dugg lockande.
Det som väger upp är att det faktiskt blir rätt fint i skogen under ett par månader (svamp, hurra!!!), plus att mörkret och fukten triggar igång precis rätt melankoliska känslor som jag behöver för att skriva.

Den här dikten skrevs inte helt oväntat under hösten och enkelt uttryckt handlar den om de dystraste aspekterna av årstiden i fråga. Första raderna kom till under en av mina otaliga kvällspromenader: det var kallt och ruggigt, men min käre vän fullmånen var framme och lyste upp dimman läckert.

Visste inte riktigt vartåt jag skulle dra den, så istället fokuserade jag på att få till riktigt bra formuleringar. Vissa av dem blir jag fortfarande rätt imponerad av. Minns speciellt hur jag vände och vred en massa på meningarna i fjärde stycket tills allitterationerna klingade.

Daterad 24/10 - 2010

Slöjor av dimmor och regntunga moln
Luften är kylig som vatten
Borde jag längta mig bort härifrån,
och glömma mörkret och natten?

Fuktiga gator och murknade blad
Jordig känns luften jag andas
Undrar om jag ännu kommer vara glad,
imorgon när gryningen randas

För då är jag ensam sen du har gått hem
och lämnat mig kvar här med hösten
Nej, inte helt ensam för ensam är den
som lever med tvekan i rösten

Frosten får gräset att glittra som glas
Solen har bleknat om kinden
Fåglar som förr flugit runt i extas
följer nu frusna med vinden

Fullmånehösten, så blek som en snö,
tar vid efter gyllne september
Den fjäril som ej ännu hunnit att dö
faller med snön i december

Kvar är blott jag, som en ålderman, trött
Som sett sista sommaren flamma
Min trädgård har vissnat, syns sliten och nött
men månen är alltid densamma

Nu ligger jag nära, tätt mot ditt bröst
och förtränger hur dagarna rusar
Utanför fönstret är fullmånehöst
där pinade trädtoppar susar




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post16

Då är jag död

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-11 23:28:40
Dagens dikt är en av mina absolut tidigaste och är med i diktsamlingen "En samling stenar", som jag nämnt en massa gånger tidigare.

Kommer ihåg när jag skrev den och att jag tänkte, "fan, det här var ju riktigt bra!".
Nu en massa år efteråt så är jag fortfarande rätt nöjd med innehållet i stort, även om jag stör mig rätt ordentligt på vissa av formuleringarna.
Utöver att grammatiken ska vara korrekt, så har jag en massa egna underliga regler och principer jag måste följa för att tycka att det jag skriver blir bra. Det är svårt att beskriva alla och förmodligen fullständigt ointressant för alla andra, men det handlar i varje fall om betoningar, rytmer och egna teorier om hårda och mjuka bokstäver och ljud.

Idag skulle jag exempelvis aldrig kasta om ordföljden på det där sättet som jag gjorde då och jag skulle definitivt undvika så konstiga formuleringar som "När inga skulder alls jag lastar". Vem fan säger pratar så och vad betyder det ens?

Daterad 21-22 februari 2006.

När inga ord jag längre skriver
Inga naglar huden river
När inga blickar alls jag kastar
Då är jag död

När inga andetag jag slukar
Så där girigt som jag brukar
När inga skulder alls jag lastar
Då är jag död

När om morgonen du vaknar
Och du nån bredvid dig saknar
När det hörs sång från svarta trastar
Då är jag död

Varenda dag då solen skiner
Och vindar uti träden viner
När själarna till Eden hastar
F
inns jag hos dig




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post14

Innan månen går i moln

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-08 23:23:51


De första tecknen visade sig redan på dagis. Har fått höra att jag dängde plastleksaker i huvet på mina kamrater. Minns inte det. Däremot minns jag en massa besök med mamma under ett par år på ett ställe som hette ”Barnhab”, där jag fick sitta och prata en massa och spela spel med snälla tanter. Förstod inte varför jag var där, men det var skönt att slippa skolan en under en halv dag.

1994, när jag började i andra klass på lågstadiet, fick jag min diagnos: Asperger syndrom. Då var jag för ung för att förstå innebörden, förstod bara att jag var annorlunda. Det var otäckt att var annorlunda så jag ville inte berätta för de andra i klassen att jag hade en diagnos. Ville inte ge dem en anledning att hacka mer på mig än de redan gjorde. Höll mig mest för mig själv på rasterna, för att slippa missförstånd och skit. Jag var bara mig själv, förstod inte bättre och de andra förstod inte mig heller. Jag var konstig.

Tror det var först i slutet av mellanstadiet som jag berättade för de andra om varför jag var som jag var. Vill minnas att livet blev lite lättare efteråt. I högstadiet gick jag i en mindre klass, speciellt för personer med olika former av Asperger. Tror att det var bra för mig, men jag skämdes enormt mycket över att jag skulle börja där. Det gav plågoandarna vatten på sin kvarn att jag skulle gå i ”specialklass”.

I gymnasiet gick jag på ett program som också var utformat för personer med diagnoser som min. Den tiden var helt fantastisk! Vi hade underbara lärare som kunde se oss som individer och lyfta fram våra starka sidor och låta oss träna på det vi hade svårt för.

Minns att jag stack ut lite där också. Jag hade deltidsjobb redan innan jag började plugga, mönstrade, var den första på programmet som tog körkort och det var där jag började skriva. Klämde ur mig en liten dikt under en lektion i Excel och lärarna uppmuntrade mig att fortsätta skriva. Dessutom ville de pröva om projektarbete skulle fungera på specialprogrammet och jag var en lämplig kandidat. Resultatet blev min diktsamling ”En samling stenar”.

2006, samma år som jag tog studenten och körkort, flyttade jag hemifrån och har bott själv sedan dess. Dessutom klarade jag av en tung arbetsledarutbildning på restaurangen och drog iväg ensam på bartenderutbildning på Cypern och kom hem med toppbetyg i bagaget. Nu är jag nästan färdig med en kandidatutbildning på universitetet och har heltidsjobb.

Varför berättar jag då det här?
Svaret är att det är nödvändigt att känna till en del bakgrund för att till fullo förstå dikten jag tänkte presentera idag. Utan minsta tvekan den jag är mest nöjd med, av alla jag någonsin skrivit.
Skrev den natten 22-23 september under den tunga hösten 2013. Jag hade mycket plugg och jobb, kombinerat med en massa slitigt kårarbete och texten bokstavligen rann ut ur pennan. Allt skulle bara ut!

Den är som jag, perfekt men inte perfekt. Jämn men inte ojämn. Fast men flytande.
Tar sats i en höstpromenad och kastar mig ut i det okända, men i slutet låter jag de sista raderna i de tre sista styckena rimma med varandra, som en mjuklandning i den första stunden i resten av mitt liv.


Jorden är hård där jag vandrar
Isig, förstenad och frusen
När månen och stjärnorna göms bakom molnen
värmer du mig genom blusen

Löven är klister mot stigen
Leda och tystnad i träden
Försöker förtränga hur ensam jag är
och värja mig mot gryningsräden

Jag önskar jag kunde begripa
hur man får alltihop att fungera
För jag vet inte hur jag ska hinna gå fram
på scenen och börja agera

Det rycker och sliter i kroppen
Det visslar och viner i anden
Kanske nånstans finns det någon som väntar
och längtar att ta mig i handen

Jag vet inte om det är drömmar
Undrar om världen är verklig
Önskar jag kunde få smeka en kind
utan att stunden känns märklig

Mycket har blivit en gråzon
där allting är svårt att förklara
Näsan vid ytan fast botten försvinner
Är det nånting jag borde klara?

Leva ett liv utan hinder
Där allt flyter på utan stenar
Kanske jag borde ta bilen nånstans
och bada i älven som renar

Tvätta mig ren från bekymmer
Lösa upp eviga knutar
Fånga in drömmar som ständigt vill rymma
och sedan få se hur det slutar

Våga se framåt i spegeln
Våga ta fart ner för backen
Inte va’ rädd för att ramla omkull,
skrapa upp knät, bryta nacken

Låta mig föras med vinden
Leda mig långt, längs med rälsen
Sen sluta att vandra när allting känns tryggt
och lopporna har lämnat pälsen

Ingen får se mig gå vilse
(Ja, om det nu skulle hända)
Man får stanna upp och fundera ett tag
I värsta fall får man väl vända

Men inget ska ske utan orsak
Ingenting hända av slumpen
Man bär på sin ångest i tre-fyra dar,
sen får man väl gråta ut klumpen

Men jag ska nog bära mitt öde
Det får ta mig vart än det vill
Inget ska få mig att stanna och gråta
eller bara tiga still

Jorden är stenig och frusen
Stegen är tunga och många
Bladen från träden är klister på stigen
och nätterna börjar bli långa

Men jag bär på gnistan i bröstet
och ljusglimtar får jag från månen
Nu är det dags att jag får mig en blund
innan månen går i moln

Inatt ska jag låt mig drömma
Inatt ska jag se dig bredvid mig
Längtan som kommer och går som den vill
Inatt ska den ta gestalt

Blodet som rusar i venen
Hjärtat som bultar i bröstet
Älskling, jag hör hur du sover intill
Inatt ska du vara mitt allt

Så ber vi den skyddande bönen
och kliver sin rakt in i drömmen
Vi håller värmen så länge vi vill
Utanför är det kallt




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post13

Min musa

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-01 00:10:42
Efter ett par inlägg av det tramsigare slaget så är det dags att återgå till lite djupare texter. Den här är en av mina absoluta favoriter från min tidiga period, och jag blir alltid lika imponerad av mig själv när jag går tillbaka och läser originalet i mitt block.

Oftast brukar en dikt genomgå en massa iterationer innan jag är nöjd, och fördelen med att skriva för hand istället för dator är att hela diktens evolution finns kvar efteråt. Sida efter sida i blocken har jag kladdat, testat rim och rader, strukit över enstaka ord eller hela meningar och ibland hela stycken.

Den här dikten är dock skriven i ett enda svep, från början till slut och det enda jag gjort i efterhand är att byta ut ett enda ord. Det är magi, mina vänner!

Var är du när sängen känns öde om natten?
Du håller ju värmen så tätt, tätt intill
Du rör dig i skuggorna smidigt som katten
Du tassar i glöden och står aldrig still

Hos dig finns ej tiden, hos dig rusar dagar
Jag klamrar mig fast vid min säng och far med
Du kommer och lämnar mig som du behagar,
men finns alltid hos mig, javisst gör du det

Ibland är du stilla och tyst under sängen
Ibland far du fram som ett yrväder gör
Du far liksom vinden drar fram över ängen
Till sist blir du stilla och tyst och du dör

Men trots att du dött finns du hos mig i natten,
när sängen känns öde och rummet är kallt
När snön faller ute och smälter till vatten
När marken är stenhård och honung blir salt

Då tindrar en stjärna högt ovan oss båda
Den värmer oss inte men lyser ändå
Och ser på den vinternattstillhet som råda
Den känslan, den finns bara när man är två


Daterad 1 december 2007, kl 02:00
"Efter ett långt MSN-samtal med X
(hon med de vackra händerna)"



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post12

Norrländsk kärlek

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-23 23:26:09
Det är dags för ett riktigt tidigt alster. Den här dikten var med redan i min första diktsamling "En samling stenar" som jag gjorde som projektarbete på gymnasiet 2006, så någon gång på vintern/våren 2006 lär den ha skrivits.

Det är väl inte ett litterärt mästerverk direkt, egentligen skrev jag den bara för att träna på att rimma, men en av mina lärare tyckte i alla fall att den var så charmig att hon satte upp den på kylskåpet.

Du smeker mina öron
som ljummen revaxör
Du piper som ett marsvin
så vackert så jag dör

Du luktar som mitt badrum,
som klinkers, plast och tvål
Jag vill ge dig all min kärlek
Mera än du tål

Jag håller dig så nära
så jag känner dina mjäll
Axlarna blir vita
precis som Sälens fjäll

Du är vacker som en fågel,
min egen lilla gam
Kom till mig och skräna
så ger jag dig en kram

Om kärlek kan man skämta,
men det gör jag inte alls
Du känner på min skäggstubb
och finnen på min hals

Din kärlek är så härlig
som ett kvastskaft ungefär
Fast utan några stickor
- det är faktiskt så det är

Så länge jag kan minnas
så har du varit min
Jag skulle aldrig säga
"Din jävel, stick och brinn!"

Du doftar aldrig unket
som vitkål eller svett
Du skrattar som en kråka
min lilla fläskkotlett!



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post10

Solnedgång

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-22 00:12:18
Halva nöjet med att skriva dikter är att experimentera med form och rytmer för att på så sätt få en större utmaning och därmed en större "tillfredsställelse" av resultatet.
Varje gång jag går tillbaka och läser en dikt jag är fett nöjd med så minns jag exakt hur det kändes i den stunden jag fick till just DEN formuleringen och DET rimmet.

Dikten ni får läsa idag är ett perfekt exempel på ett sånt skrivexperiment som jag tycker blev rätt lyckat. I vanliga fall brukar jag inte beskriva hur jag tänker mig att man ska uppleva en dikt, men det här är ett undantag och utläggningen kommer efteråt.


Jag ska aldrig sluta att kalla dig vän
fast vi aldrig någonsin ska ses igen
Du reste ifrån mig och kapade band
Våra planer och drömmar dog ut och försvann

En smärtsam process som klöste och rev
och slog mig i spillror som elaka brev
Fast jag trodde jag skulle slippa sån skit
så blev ödet bestämt samma dag du kom hit

Första gången vi sågs blev det vi på ett kick
och jag minns alla långpromenader vi gick
Jag minns filmer på bio och middag hos dig
- du betydde så oerhört mycket för mig

Jag minns resan till Thailand och vårt hotell
och hur solen gick ner så där vackert en kväll
Vi gick längs med vattnet där sanden var len
och kysste varandra i kvällssolens sken

Just då i den stunden var allting perfekt
ditt mörkbruna hår flög i havsbrisens fläkt
Hela du var så vacker och solen var röd
och världen var vår, men nu är du död

Jag kan inte fatta att du inte finns
för du lever i drömmen och allting jag minns
Det är inte rättvist, men livet är så
Vissa får stanna, men andra får gå

Vem var det som tog detta tunga beslut?
Att du hade levt färdigt och nu var det slut
Han som körde berusad och släppte sin ratt?
Eller helt enkelt livet som spelade spratt?

Jag ska aldrig sluta att kalla dig vän
Du finns i mitt hjärta, jag älskar dig än
Jag tänder en lykta ikväll på din grav
som en solnedgång över tropiska hav.


Det här är en av få dikter jag gick och planerade noga innan jag började skriva. Ville testa att skriva en dikt med en plötslig vändning och de första raderna kom under en sen höstpromenad. Den ger inledningsvis ett intryck av ett mindre frivilligt uppbrott, men sedan kommer vändningen och man märker att det inte var någons val att det skulle bli som det blev.

Daterad söndag 3 oktober 2010.




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post9

Jävligt lycklig

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-12 22:53:25

Till sist är det äntligen dags för dikten jag hintat om hela veckan.
Skrev den här samma dag som Förortens öga, som finns i ett tidigare inlägg, medan jag väntade på bussen hem i Danderyd. 9 september, 2009.

Förhållanden kan ta slut på både bra och dåliga sätt. Medan Förortens öga kan tänkas skildra ett uppbrott av det mindre lyckade slaget, så kan denna dikt snarare handla om ett skeende som i alla fall den ena parten är nöjd med.
Jävligt nöjd, faktiskt.

Nu har den sista doften
du lämnade hos mig
dunstat och försvunni
och nu är allt okej

Nu känns det inte mera
som att något fattas mig
Jag har lärt mig att parera
alla smällar från dig

Nu gör det inte något
att regnet öser ner
För solen skiner alltid
hur mycket du än ber

Jag har kastat alla breven
och vartenda SMS
Ditt nummer är raderat
precis som din adress

Nu slipper jag allt trubbel
var gång man ska på fest
Att du sminkar dig i timmar
och jämt ska glittra mest

Jag slipper höra gnället
när du fått en finne till
och har plats i garderoben
för många skjortor till

Jag känner inte längre
något behov att ringa dig
Du skiter ändå blankt i
när någon säger ”Hej!”

Så kom inte och klaga
över att du saknar mig
För jag är jävligt lycklig
över att jag slipper dig!

Nästa gång tänkte jag för omväxlingens skull ta och börja rota lite grann bland mina låttexter.



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post7
Nästa »