Jacobs Ord

Jacobs Ord

Han kommer snart tillbaka

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-04-18 22:53:11
En av mina stora förebilder är Dan Andersson, ni vet han som skrev Omkring tiggarn från Luossa och Jag väntar vid min mila och som tyvärr dog alldeles för tidigt.

Många av hans dikter är långa och surrealistiska och det är en stil jag efterapat i ett antal dikter, bland annat i dagens. Minns att jag ville skriva en dikt där jag avslutade varje stycke med samma rad, för att på så sätt öka mystiken och dessutom få en bra utmaning på köpet.

Arbetade med dikten under ganska lång tid och var särskilt noga med att fånga den dystra och ruggiga innerstadsmiljön. Allra bästa avsnittet är enligt mig det långa citatet om meningen med livet, som kommer mot slutet.

Har inte kunnat hitta blocket med originalet i, men enligt kommentaren på skribentforumet där jag först publicerade den, så var dikten färdig den 27 december, 2010.

Hon stod där ensam, kall och blöt
när tåget hade farit
Bland alla mänskor, skör och söt
Var kunde hon ha varit?
Jag la min hand på hennes arm
och hennes hud var len och varm
Då såg hon upp med tårad blick
och hennes ord var raka
”Lämna mig ifred, och stick,
han kommer snart tillbaka!”

Jag kunde bara inte gå
- behövde veta mera
De svar hon gav var allt för få
och frågorna var flera
Vi satte oss vid ett café
Ett eget bord och varsitt te
Då brast hon ut i häftig gråt
och började att skaka
Hon snyftade och sa ”Förlåt,
han kommer snart tillbaka.”

Tårar rann på varje kind,
och lämnade svarta ränder
Jag kände mig så dum och blind
och såg på mina händer
Ånga steg från hennes mugg,
och någonstans bakom hennes lugg
så dolde sig en hemlighet
jag gärna ville smaka
Hon snyftade till min förtret:
”Han kommer snart tillbaka.”

Där utanför var husen grå,
och himlen våt och sliten
Vad var det som hon tryckte på,
som gjorde henne liten?
Regnet slog mot fönstrets glas
Det lät som trummor i extas
Jag ville gärna fråga då,
med risken att försaka
chansen att få svaret på:
”Vem kommer snart tillbaka?”

Det kändes som en märklig dröm,
en fantasi av droger
En blandning av för lite sömn
och tusen epiloger
Då kände jag min stämma gå:
”Vem är det som du väntar på?”
Då såg hon intensivt på mig
med blick som tycktes spraka:
”Det angår faktiskt inte dig,
men snart är han tillbaka!”

”Alla tror att livet är
en gåva som är gratis.
De springer runt med sitt begär
och jagar småpotatis!
Ingen ser och ingen vet
livets stora hemlighet.
Och när de äntligen förstått
så tappar de sin haka:
’Har livet redan sprungit bort?!
När kommer det tillbaka?’

Man tror så mycket på sig själv
och missar allt det andra
När sprickan upptäckts allt för sent
finns bara en att klandra
Bara en att skylla på
Superlätt – men svårt ändå!
Jag sprang min väg, det blev för tungt
och marken började skaka
Det är min enda fasta punkt
- att han snart är tillbaka.”

I tystnad satt vi båda två
och lyssnade på regnet
Det var en sällsamhet ändå,
så nära inpå flänget
Ett vimmel utav smala ben
slog klackarna mot gatans sten,
när alla sprang åt varsitt håll
längs denna blanka gata
Då spelade det ingen roll
om någon kom tillbaka

Hon reste sig: ”Jag måste gå!
Det finns inget mer att hämta.”
Det bästa svaret jag kom på:
”Nej, du måste skämta!”
Men hon försvann som vargar gör
som lämnar allt och sedan dör
Ljuset hade brunnit ner
och flamman slutat spraka
Och orden hördes aldrig mer:
”Han kommer snart tillbaka.”



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post22

Ögonblicksflickan

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-04-11 00:39:51
För första gången i bloggen: något helt nyskrivet!

Daterad: 11 april 2018, kl 00.30

Liksom dagen - lika kort
Lika hastigt flyr du bort
Åh, låt det åter ljusna
Mina fingrar är så frusna

Sprid din värme i min kropp
Blodomlopp till blodomlopp
Bygg en bro till det som bultar
Som förblir, när allt förmultnar.





  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post21

Velaren

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-03-12 21:16:09
Idag blir det en cool liten dikt som är resultatet av en skrivövning som jag fick av en bekant på ett skribentforum som jag hängde mycket på innan Facebook kom.

Övningen bestod av att skriva en dikt där raderna skulle inledas med ett antal förutbestämda ord och den typen av utmaningar passar mig. Jag fungerar som bäst om jag får gränser att hålla mig inom, eftersom det blir en större utmaning.

Det är nog därför jag har så svårt att gå igång på fri poesi, det är ju ingen större utmaning att stapla ord utan någon som helst form. I första hand söker jag rytmen, i andra hand rimmen och i tredje hand ljuden.
I sångtexter jobbar jag efter andra regler, men det får bli ett annat inlägg.


Förr var det svårt att förstå vad jag kände
Nu är det svårt att förstå vad jag vill
Igår var det någonting jobbigt som hände
Idag sa jag någonting urkorkat till

Jag längtar till stormen och ovädret lagt sig
Jag är lycklig igen om ett tag, eller så
Förr var det svårt att förstå vad man sagt mig
Nu var det enkelt att vända och gå





  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post20

Konstnären

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-27 22:07:53
Av alla dikter jag har skrivit, så är det här min mormors stora favorit. Det är en av mina tidigaste alster, skriven på trettondagsafton 2007.

Jag har alltid haft ett aningen lillgammalt ordförråd, vilket framför allt märks när jag skriver poesi. Då tar jag chansen att slänga mig med föråldrade ord och formuleringar som jag aldrig skulle komma på tanken att använda i dagligt tal, eftersom jag då skulle framstå som en ännu dammigare stofil än jag redan är.

Har ingen aning om hur jag kom på själva idén till den här dikten, men just då höll jag på att läsa Den gudomliga komedin av Dante och inspirerades nog av den. Förutom det uppenbara gränslandet mellan liv och död, himmel och helvete, så tyckte jag att språket var rätt spännande. Boken består av 100 sånger på ca 150 rader vardera och är skriven på ett elvastavigt versmått, så kallat terzin, uppfunnet av herr Dante själv.

Minns att jag tyckte det verkade fett coolt och ville försöka skriva något liknande och bestämde mig uppenbarligen för att alla rader skulle bestå av nio stavelser. Så vitt jag kan se så lyckades jag med detta rakt igenom, även om det i vissa fall har lett till en något haltande rytm. Men vad fan, nu när jag läser den igen tio år senare så blir jag fortfarande rejält imponerad av mig själv.


I en ännu oupptäckt håla
I en grotta det porlar uti
Ses en konstnär mödosamt måla,
medan källvattnet rinner förbi

Han målar den eviga natten
och han målar en strimma av ljus
Han tecknar det rinnande vatten
som försvinner i avgrundens brus

Hans små dukar är honom ömma
och han täcker dem långsamt med färg
Det gör att han aldrig kan glömma,
där nere i ålderdomens berg

Hans penseldrag fångar sekunder
utav livets oändliga år
Hans färg är nyanser av under
och hans bilder är stundernas spår

Han målar först vintern den vita
Den som svalorna lämnat i flykt
Från kylan som vina och bita
och där björnarna vila så tryggt

Sen kommer den blommande våren
och han målar i fullaste fröjd
Hur knopparna brister i snåren
Hur det kvittrar i skyarnas höjd

Han målar så sommarn och vinden
Hur det glittrar i sjö och i älv
Han målar en flicka vid grinden
Det är bilden av kärleken själv

Han ger hennes ögon en gnista
som han burit så tungt i sitt bröst
Det draget han gör blir det sista,
för den fjärde blir bilden av höst

Han gör träden flammande röda
Målar löven som just fallit ner
Alla fjärilar är nu döda
och svalor kan man ej höra mer

Den femte är ägnad åt livet
och de själar som skänks i vår hand
Han tar inte livet för givet
och han målar upp drömmarnas land

Vi lämnar vår konstnär helt stilla,
där i urbergets eviga natt
Där fåglarna aldrig hörs drilla
-men i skuggorna ekar ett skratt






  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post19

Vännen, jag är hemma snart

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-22 22:38:34

Livet går med faslig fart
Underbart och märkligt stort
Men vännen, jag är hemma snart

Slutet nalkas oskönjbart
En dag är allt omintetgjort
Livet går med faslig fart

Gröna faller trädens kart
när värmen drar till annan ort
Men vännen, jag är hemma snart

Ömma minnen har jag spart
som gulnade och vackra kort
Livet går med faslig fart

Bara ett är uppenbart:
- ibland känns livet som förgjort
Men vännen, jag är hemma snart

Det är för sent när allt är klart
att ångra allt man aldrig gjort
Livet går med faslig fart
Men vännen, jag är hemma snart


Daterad 13/8 - 2013



Brukar inte följa traditionella versmått, men någon gång tänkte jag i alla fall försöka skriva en 100% korrekt sonett.
Har däremot fastnat lite för en annan variant som kallas villanell och den demonstreras ovan.

Den består av 19 rader, uppdelade på sex stycken. Först fem stycken med vardera tre rader och en sjätte med fyra rader. I första stycket etableras rad 1 och 3 som sedan växelvis återkommer sist i de fyra följande styckena innan de båda avslutar hela dikten i sista stycket.

Förutom det invecklade i att få raderna att fortsättningsvis passa in i flödet kompliceras det ytterligare av att rad 1 och 3 (och 4 i sista stycket) ska rimma med varandra, liksom rad 2 i alla stycken.



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post17

Fullmånehöst

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-18 23:31:28
Egentligen tycker jag inte så särskilt mycket om hösten. Ljuset, värmen och grönskan försvinner och tanken på mörker, kyla och väta i ett halvår är inte ett dugg lockande.
Det som väger upp är att det faktiskt blir rätt fint i skogen under ett par månader (svamp, hurra!!!), plus att mörkret och fukten triggar igång precis rätt melankoliska känslor som jag behöver för att skriva.

Den här dikten skrevs inte helt oväntat under hösten och enkelt uttryckt handlar den om de dystraste aspekterna av årstiden i fråga. Första raderna kom till under en av mina otaliga kvällspromenader: det var kallt och ruggigt, men min käre vän fullmånen var framme och lyste upp dimman läckert.

Visste inte riktigt vartåt jag skulle dra den, så istället fokuserade jag på att få till riktigt bra formuleringar. Vissa av dem blir jag fortfarande rätt imponerad av. Minns speciellt hur jag vände och vred en massa på meningarna i fjärde stycket tills allitterationerna klingade.

Daterad 24/10 - 2010

Slöjor av dimmor och regntunga moln
Luften är kylig som vatten
Borde jag längta mig bort härifrån,
och glömma mörkret och natten?

Fuktiga gator och murknade blad
Jordig känns luften jag andas
Undrar om jag ännu kommer vara glad,
imorgon när gryningen randas

För då är jag ensam sen du har gått hem
och lämnat mig kvar här med hösten
Nej, inte helt ensam för ensam är den
som lever med tvekan i rösten

Frosten får gräset att glittra som glas
Solen har bleknat om kinden
Fåglar som förr flugit runt i extas
följer nu frusna med vinden

Fullmånehösten, så blek som en snö,
tar vid efter gyllne september
Den fjäril som ej ännu hunnit att dö
faller med snön i december

Kvar är blott jag, som en ålderman, trött
Som sett sista sommaren flamma
Min trädgård har vissnat, syns sliten och nött
men månen är alltid densamma

Nu ligger jag nära, tätt mot ditt bröst
och förtränger hur dagarna rusar
Utanför fönstret är fullmånehöst
där pinade trädtoppar susar




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post16

Då är jag död

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-11 23:28:40
Dagens dikt är en av mina absolut tidigaste och är med i diktsamlingen "En samling stenar", som jag nämnt en massa gånger tidigare.

Kommer ihåg när jag skrev den och att jag tänkte, "fan, det här var ju riktigt bra!".
Nu en massa år efteråt så är jag fortfarande rätt nöjd med innehållet i stort, även om jag stör mig rätt ordentligt på vissa av formuleringarna.
Utöver att grammatiken ska vara korrekt, så har jag en massa egna underliga regler och principer jag måste följa för att tycka att det jag skriver blir bra. Det är svårt att beskriva alla och förmodligen fullständigt ointressant för alla andra, men det handlar i varje fall om betoningar, rytmer och egna teorier om hårda och mjuka bokstäver och ljud.

Idag skulle jag exempelvis aldrig kasta om ordföljden på det där sättet som jag gjorde då och jag skulle definitivt undvika så konstiga formuleringar som "När inga skulder alls jag lastar". Vem fan säger pratar så och vad betyder det ens?

Daterad 21-22 februari 2006.

När inga ord jag längre skriver
Inga naglar huden river
När inga blickar alls jag kastar
Då är jag död

När inga andetag jag slukar
Så där girigt som jag brukar
När inga skulder alls jag lastar
Då är jag död

När om morgonen du vaknar
Och du nån bredvid dig saknar
När det hörs sång från svarta trastar
Då är jag död

Varenda dag då solen skiner
Och vindar uti träden viner
När själarna till Eden hastar
F
inns jag hos dig




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post14

Innan månen går i moln

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-08 23:23:51


De första tecknen visade sig redan på dagis. Har fått höra att jag dängde plastleksaker i huvet på mina kamrater. Minns inte det. Däremot minns jag en massa besök med mamma under ett par år på ett ställe som hette ”Barnhab”, där jag fick sitta och prata en massa och spela spel med snälla tanter. Förstod inte varför jag var där, men det var skönt att slippa skolan en under en halv dag.

1994, när jag började i andra klass på lågstadiet, fick jag min diagnos: Asperger syndrom. Då var jag för ung för att förstå innebörden, förstod bara att jag var annorlunda. Det var otäckt att var annorlunda så jag ville inte berätta för de andra i klassen att jag hade en diagnos. Ville inte ge dem en anledning att hacka mer på mig än de redan gjorde. Höll mig mest för mig själv på rasterna, för att slippa missförstånd och skit. Jag var bara mig själv, förstod inte bättre och de andra förstod inte mig heller. Jag var konstig.

Tror det var först i slutet av mellanstadiet som jag berättade för de andra om varför jag var som jag var. Vill minnas att livet blev lite lättare efteråt. I högstadiet gick jag i en mindre klass, speciellt för personer med olika former av Asperger. Tror att det var bra för mig, men jag skämdes enormt mycket över att jag skulle börja där. Det gav plågoandarna vatten på sin kvarn att jag skulle gå i ”specialklass”.

I gymnasiet gick jag på ett program som också var utformat för personer med diagnoser som min. Den tiden var helt fantastisk! Vi hade underbara lärare som kunde se oss som individer och lyfta fram våra starka sidor och låta oss träna på det vi hade svårt för.

Minns att jag stack ut lite där också. Jag hade deltidsjobb redan innan jag började plugga, mönstrade, var den första på programmet som tog körkort och det var där jag började skriva. Klämde ur mig en liten dikt under en lektion i Excel och lärarna uppmuntrade mig att fortsätta skriva. Dessutom ville de pröva om projektarbete skulle fungera på specialprogrammet och jag var en lämplig kandidat. Resultatet blev min diktsamling ”En samling stenar”.

2006, samma år som jag tog studenten och körkort, flyttade jag hemifrån och har bott själv sedan dess. Dessutom klarade jag av en tung arbetsledarutbildning på restaurangen och drog iväg ensam på bartenderutbildning på Cypern och kom hem med toppbetyg i bagaget. Nu är jag nästan färdig med en kandidatutbildning på universitetet och har heltidsjobb.

Varför berättar jag då det här?
Svaret är att det är nödvändigt att känna till en del bakgrund för att till fullo förstå dikten jag tänkte presentera idag. Utan minsta tvekan den jag är mest nöjd med, av alla jag någonsin skrivit.
Skrev den natten 22-23 september under den tunga hösten 2013. Jag hade mycket plugg och jobb, kombinerat med en massa slitigt kårarbete och texten bokstavligen rann ut ur pennan. Allt skulle bara ut!

Den är som jag, perfekt men inte perfekt. Jämn men inte ojämn. Fast men flytande.
Tar sats i en höstpromenad och kastar mig ut i det okända, men i slutet låter jag de sista raderna i de tre sista styckena rimma med varandra, som en mjuklandning i den första stunden i resten av mitt liv.


Jorden är hård där jag vandrar
Isig, förstenad och frusen
När månen och stjärnorna göms bakom molnen
värmer du mig genom blusen

Löven är klister mot stigen
Leda och tystnad i träden
Försöker förtränga hur ensam jag är
och värja mig mot gryningsräden

Jag önskar jag kunde begripa
hur man får alltihop att fungera
För jag vet inte hur jag ska hinna gå fram
på scenen och börja agera

Det rycker och sliter i kroppen
Det visslar och viner i anden
Kanske nånstans finns det någon som väntar
och längtar att ta mig i handen

Jag vet inte om det är drömmar
Undrar om världen är verklig
Önskar jag kunde få smeka en kind
utan att stunden känns märklig

Mycket har blivit en gråzon
där allting är svårt att förklara
Näsan vid ytan fast botten försvinner
Är det nånting jag borde klara?

Leva ett liv utan hinder
Där allt flyter på utan stenar
Kanske jag borde ta bilen nånstans
och bada i älven som renar

Tvätta mig ren från bekymmer
Lösa upp eviga knutar
Fånga in drömmar som ständigt vill rymma
och sedan få se hur det slutar

Våga se framåt i spegeln
Våga ta fart ner för backen
Inte va’ rädd för att ramla omkull,
skrapa upp knät, bryta nacken

Låta mig föras med vinden
Leda mig långt, längs med rälsen
Sen sluta att vandra när allting känns tryggt
och lopporna har lämnat pälsen

Ingen får se mig gå vilse
(Ja, om det nu skulle hända)
Man får stanna upp och fundera ett tag
I värsta fall får man väl vända

Men inget ska ske utan orsak
Ingenting hända av slumpen
Man bär på sin ångest i tre-fyra dar,
sen får man väl gråta ut klumpen

Men jag ska nog bära mitt öde
Det får ta mig vart än det vill
Inget ska få mig att stanna och gråta
eller bara tiga still

Jorden är stenig och frusen
Stegen är tunga och många
Bladen från träden är klister på stigen
och nätterna börjar bli långa

Men jag bär på gnistan i bröstet
och ljusglimtar får jag från månen
Nu är det dags att jag får mig en blund
innan månen går i moln

Inatt ska jag låt mig drömma
Inatt ska jag se dig bredvid mig
Längtan som kommer och går som den vill
Inatt ska den ta gestalt

Blodet som rusar i venen
Hjärtat som bultar i bröstet
Älskling, jag hör hur du sover intill
Inatt ska du vara mitt allt

Så ber vi den skyddande bönen
och kliver sin rakt in i drömmen
Vi håller värmen så länge vi vill
Utanför är det kallt




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post13
Nästa »