Jacobs Ord

Jacobs Ord

Innan månen går i moln

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-08 23:23:51


De första tecknen visade sig redan på dagis. Har fått höra att jag dängde plastleksaker i huvet på mina kamrater. Minns inte det. Däremot minns jag en massa besök med mamma under ett par år på ett ställe som hette ”Barnhab”, där jag fick sitta och prata en massa och spela spel med snälla tanter. Förstod inte varför jag var där, men det var skönt att slippa skolan en under en halv dag.

1994, när jag började i andra klass på lågstadiet, fick jag min diagnos: Asperger syndrom. Då var jag för ung för att förstå innebörden, förstod bara att jag var annorlunda. Det var otäckt att var annorlunda så jag ville inte berätta för de andra i klassen att jag hade en diagnos. Ville inte ge dem en anledning att hacka mer på mig än de redan gjorde. Höll mig mest för mig själv på rasterna, för att slippa missförstånd och skit. Jag var bara mig själv, förstod inte bättre och de andra förstod inte mig heller. Jag var konstig.

Tror det var först i slutet av mellanstadiet som jag berättade för de andra om varför jag var som jag var. Vill minnas att livet blev lite lättare efteråt. I högstadiet gick jag i en mindre klass, speciellt för personer med olika former av Asperger. Tror att det var bra för mig, men jag skämdes enormt mycket över att jag skulle börja där. Det gav plågoandarna vatten på sin kvarn att jag skulle gå i ”specialklass”.

I gymnasiet gick jag på ett program som också var utformat för personer med diagnoser som min. Den tiden var helt fantastisk! Vi hade underbara lärare som kunde se oss som individer och lyfta fram våra starka sidor och låta oss träna på det vi hade svårt för.

Minns att jag stack ut lite där också. Jag hade deltidsjobb redan innan jag började plugga, mönstrade, var den första på programmet som tog körkort och det var där jag började skriva. Klämde ur mig en liten dikt under en lektion i Excel och lärarna uppmuntrade mig att fortsätta skriva. Dessutom ville de pröva om projektarbete skulle fungera på specialprogrammet och jag var en lämplig kandidat. Resultatet blev min diktsamling ”En samling stenar”.

2006, samma år som jag tog studenten och körkort, flyttade jag hemifrån och har bott själv sedan dess. Dessutom klarade jag av en tung arbetsledarutbildning på restaurangen och drog iväg ensam på bartenderutbildning på Cypern och kom hem med toppbetyg i bagaget. Nu är jag nästan färdig med en kandidatutbildning på universitetet och har heltidsjobb.

Varför berättar jag då det här?
Svaret är att det är nödvändigt att känna till en del bakgrund för att till fullo förstå dikten jag tänkte presentera idag. Utan minsta tvekan den jag är mest nöjd med, av alla jag någonsin skrivit.
Skrev den natten 22-23 september under den tunga hösten 2013. Jag hade mycket plugg och jobb, kombinerat med en massa slitigt kårarbete och texten bokstavligen rann ut ur pennan. Allt skulle bara ut!

Den är som jag, perfekt men inte perfekt. Jämn men inte ojämn. Fast men flytande.
Tar sats i en höstpromenad och kastar mig ut i det okända, men i slutet låter jag de sista raderna i de tre sista styckena rimma med varandra, som en mjuklandning i den första stunden i resten av mitt liv.


Jorden är hård där jag vandrar
Isig, förstenad och frusen
När månen och stjärnorna göms bakom molnen
värmer du mig genom blusen

Löven är klister mot stigen
Leda och tystnad i träden
Försöker förtränga hur ensam jag är
och värja mig mot gryningsräden

Jag önskar jag kunde begripa
hur man får alltihop att fungera
För jag vet inte hur jag ska hinna gå fram
på scenen och börja agera

Det rycker och sliter i kroppen
Det visslar och viner i anden
Kanske nånstans finns det någon som väntar
och längtar att ta mig i handen

Jag vet inte om det är drömmar
Undrar om världen är verklig
Önskar jag kunde få smeka en kind
utan att stunden känns märklig

Mycket har blivit en gråzon
där allting är svårt att förklara
Näsan vid ytan fast botten försvinner
Är det nånting jag borde klara?

Leva ett liv utan hinder
Där allt flyter på utan stenar
Kanske jag borde ta bilen nånstans
och bada i älven som renar

Tvätta mig ren från bekymmer
Lösa upp eviga knutar
Fånga in drömmar som ständigt vill rymma
och sedan få se hur det slutar

Våga se framåt i spegeln
Våga ta fart ner för backen
Inte va’ rädd för att ramla omkull,
skrapa upp knät, bryta nacken

Låta mig föras med vinden
Leda mig långt, längs med rälsen
Sen sluta att vandra när allting känns tryggt
och lopporna har lämnat pälsen

Ingen får se mig gå vilse
(Ja, om det nu skulle hända)
Man får stanna upp och fundera ett tag
I värsta fall får man väl vända

Men inget ska ske utan orsak
Ingenting hända av slumpen
Man bär på sin ångest i tre-fyra dar,
sen får man väl gråta ut klumpen

Men jag ska nog bära mitt öde
Det får ta mig vart än det vill
Inget ska få mig att stanna och gråta
eller bara tiga still

Jorden är stenig och frusen
Stegen är tunga och många
Bladen från träden är klister på stigen
och nätterna börjar bli långa

Men jag bär på gnistan i bröstet
och ljusglimtar får jag från månen
Nu är det dags att jag får mig en blund
innan månen går i moln

Inatt ska jag låt mig drömma
Inatt ska jag se dig bredvid mig
Längtan som kommer och går som den vill
Inatt ska den ta gestalt

Blodet som rusar i venen
Hjärtat som bultar i bröstet
Älskling, jag hör hur du sover intill
Inatt ska du vara mitt allt

Så ber vi den skyddande bönen
och kliver sin rakt in i drömmen
Vi håller värmen så länge vi vill
Utanför är det kallt




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post13

Min musa

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-01 00:10:42
Efter ett par inlägg av det tramsigare slaget så är det dags att återgå till lite djupare texter. Den här är en av mina absoluta favoriter från min tidiga period, och jag blir alltid lika imponerad av mig själv när jag går tillbaka och läser originalet i mitt block.

Oftast brukar en dikt genomgå en massa iterationer innan jag är nöjd, och fördelen med att skriva för hand istället för dator är att hela diktens evolution finns kvar efteråt. Sida efter sida i blocken har jag kladdat, testat rim och rader, strukit över enstaka ord eller hela meningar och ibland hela stycken.

Den här dikten är dock skriven i ett enda svep, från början till slut och det enda jag gjort i efterhand är att byta ut ett enda ord. Det är magi, mina vänner!

Var är du när sängen känns öde om natten?
Du håller ju värmen så tätt, tätt intill
Du rör dig i skuggorna smidigt som katten
Du tassar i glöden och står aldrig still

Hos dig finns ej tiden, hos dig rusar dagar
Jag klamrar mig fast vid min säng och far med
Du kommer och lämnar mig som du behagar,
men finns alltid hos mig, javisst gör du det

Ibland är du stilla och tyst under sängen
Ibland far du fram som ett yrväder gör
Du far liksom vinden drar fram över ängen
Till sist blir du stilla och tyst och du dör

Men trots att du dött finns du hos mig i natten,
när sängen känns öde och rummet är kallt
När snön faller ute och smälter till vatten
När marken är stenhård och honung blir salt

Då tindrar en stjärna högt ovan oss båda
Den värmer oss inte men lyser ändå
Och ser på den vinternattstillhet som råda
Den känslan, den finns bara när man är två


Daterad 1 december 2007, kl 02:00
"Efter ett långt MSN-samtal med X
(hon med de vackra händerna)"



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post12

Norrländsk kärlek

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-23 23:26:09
Det är dags för ett riktigt tidigt alster. Den här dikten var med redan i min första diktsamling "En samling stenar" som jag gjorde som projektarbete på gymnasiet 2006, så någon gång på vintern/våren 2006 lär den ha skrivits.

Det är väl inte ett litterärt mästerverk direkt, egentligen skrev jag den bara för att träna på att rimma, men en av mina lärare tyckte i alla fall att den var så charmig att hon satte upp den på kylskåpet.

Du smeker mina öron
som ljummen revaxör
Du piper som ett marsvin
så vackert så jag dör

Du luktar som mitt badrum,
som klinkers, plast och tvål
Jag vill ge dig all min kärlek
Mera än du tål

Jag håller dig så nära
så jag känner dina mjäll
Axlarna blir vita
precis som Sälens fjäll

Du är vacker som en fågel,
min egen lilla gam
Kom till mig och skräna
så ger jag dig en kram

Om kärlek kan man skämta,
men det gör jag inte alls
Du känner på min skäggstubb
och finnen på min hals

Din kärlek är så härlig
som ett kvastskaft ungefär
Fast utan några stickor
- det är faktiskt så det är

Så länge jag kan minnas
så har du varit min
Jag skulle aldrig säga
"Din jävel, stick och brinn!"

Du doftar aldrig unket
som vitkål eller svett
Du skrattar som en kråka
min lilla fläskkotlett!



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post10

Solnedgång

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-22 00:12:18
Halva nöjet med att skriva dikter är att experimentera med form och rytmer för att på så sätt få en större utmaning och därmed en större "tillfredsställelse" av resultatet.
Varje gång jag går tillbaka och läser en dikt jag är fett nöjd med så minns jag exakt hur det kändes i den stunden jag fick till just DEN formuleringen och DET rimmet.

Dikten ni får läsa idag är ett perfekt exempel på ett sånt skrivexperiment som jag tycker blev rätt lyckat. I vanliga fall brukar jag inte beskriva hur jag tänker mig att man ska uppleva en dikt, men det här är ett undantag och utläggningen kommer efteråt.


Jag ska aldrig sluta att kalla dig vän
fast vi aldrig någonsin ska ses igen
Du reste ifrån mig och kapade band
Våra planer och drömmar dog ut och försvann

En smärtsam process som klöste och rev
och slog mig i spillror som elaka brev
Fast jag trodde jag skulle slippa sån skit
så blev ödet bestämt samma dag du kom hit

Första gången vi sågs blev det vi på ett kick
och jag minns alla långpromenader vi gick
Jag minns filmer på bio och middag hos dig
- du betydde så oerhört mycket för mig

Jag minns resan till Thailand och vårt hotell
och hur solen gick ner så där vackert en kväll
Vi gick längs med vattnet där sanden var len
och kysste varandra i kvällssolens sken

Just då i den stunden var allting perfekt
ditt mörkbruna hår flög i havsbrisens fläkt
Hela du var så vacker och solen var röd
och världen var vår, men nu är du död

Jag kan inte fatta att du inte finns
för du lever i drömmen och allting jag minns
Det är inte rättvist, men livet är så
Vissa får stanna, men andra får gå

Vem var det som tog detta tunga beslut?
Att du hade levt färdigt och nu var det slut
Han som körde berusad och släppte sin ratt?
Eller helt enkelt livet som spelade spratt?

Jag ska aldrig sluta att kalla dig vän
Du finns i mitt hjärta, jag älskar dig än
Jag tänder en lykta ikväll på din grav
som en solnedgång över tropiska hav.


Det här är en av få dikter jag gick och planerade noga innan jag började skriva. Ville testa att skriva en dikt med en plötslig vändning och de första raderna kom under en sen höstpromenad. Den ger inledningsvis ett intryck av ett mindre frivilligt uppbrott, men sedan kommer vändningen och man märker att det inte var någons val att det skulle bli som det blev.

Daterad söndag 3 oktober 2010.




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post9

Jävligt lycklig

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-12 22:53:25

Till sist är det äntligen dags för dikten jag hintat om hela veckan.
Skrev den här samma dag som Förortens öga, som finns i ett tidigare inlägg, medan jag väntade på bussen hem i Danderyd. 9 september, 2009.

Förhållanden kan ta slut på både bra och dåliga sätt. Medan Förortens öga kan tänkas skildra ett uppbrott av det mindre lyckade slaget, så kan denna dikt snarare handla om ett skeende som i alla fall den ena parten är nöjd med.
Jävligt nöjd, faktiskt.

Nu har den sista doften
du lämnade hos mig
dunstat och försvunni
och nu är allt okej

Nu känns det inte mera
som att något fattas mig
Jag har lärt mig att parera
alla smällar från dig

Nu gör det inte något
att regnet öser ner
För solen skiner alltid
hur mycket du än ber

Jag har kastat alla breven
och vartenda SMS
Ditt nummer är raderat
precis som din adress

Nu slipper jag allt trubbel
var gång man ska på fest
Att du sminkar dig i timmar
och jämt ska glittra mest

Jag slipper höra gnället
när du fått en finne till
och har plats i garderoben
för många skjortor till

Jag känner inte längre
något behov att ringa dig
Du skiter ändå blankt i
när någon säger ”Hej!”

Så kom inte och klaga
över att du saknar mig
För jag är jävligt lycklig
över att jag slipper dig!

Nästa gång tänkte jag för omväxlingens skull ta och börja rota lite grann bland mina låttexter.



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post7

Något stort

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-09 20:56:39
I förra inlägget nämnde jag en dikt som jag skrev samma dag som Förortens öga. och tanken var att jag skulle lägga ut den här idag.

När jag gick tillbaka till blocket för att se hur originaltexten såg ut så upptäckte jag att det fanns några nedkrafsade testrader på sidorna mellan dem och till och med en färdig dikt som jag helt hade glömt bort.
Kan inte minnas att jag överhuvudtaget visat den för någon annan heller, så därför blir det premiär för den istället!

Daterad 9 september, 2009.

Så mycket jag vill säga dig, min allra bästa vän
Saknar bara ord till det, men tiden räcker än

Jag vet att jag vill säga något värmefyllt och bra,
som visar vad du är för mig, en stor det av mitt jag






  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post6

Förortens öga

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-08 23:07:40
Idag och i ett kommande inlägg tänkte jag presentera två speciella dikter som jag skrev under samma dag, nämligen 9 september 2009. Om man vill kan de handla om ungefär samma sak, fast sett ur lite olika perspektiv, eller så kan de handla om helt olika saker. Bestäm själv.

Den första föddes nog ur titeln som jag tyckte lät suggestiv och spännande. Tänkte ett tag att även min andra diktsamling skulle heta just "Förortens öga", men den har ännu inte blivit av.

Jag tror att du väntar på slutet
hängivet, bestämt och förtrutet
En ring på ditt finger, den blänker
En kaffekopp ryker, du tänker

Som du vet har jag inget att dölja
Inga vägar att gå eller följa
Ingenstans där jag känner mig hemma
Minsann, ett förjävligt dilemma

En gång var du lycklig, berusad
Ingen plan eller dröm låg grusad
Det var vi två, en gång för alla
och vi skulle aldrig falla

Men jag rymde när stjärnorna tändes
och sprang som om fötterna brändes
När mörkret stod tungt kring betongen
spanade du från balkongen

Natt efter natt stod du vaken
och kikade ut över taken
Över förortens plundrade Fordar
Över maskrosor, tistlar och gårdar

Jag sökte den frihet som kärleken kvävde
Det andrum jag saknat i tystnad och krävde
Men jag vågade aldrig berätta,
fastän det var det rätta

Det är någon annan än mig du behöver
Jag borde förstått det, men nu är det över
Den är slut nu, din nattliga vaka
för jag kommer aldrig tillbaka

Ringen du bär har tappat sin glans
Du undrar ej längre var jag är någonstans
Kaffet har blivit så kallt det kan bli
Farväl, nu för alltid
Systra Mi.


Hur kom den till då?
Jag minns att jag var ute i Skärholmen på ett ärende och började skriva på den där. Sedan fortsatte jag på tuben och på spårvagnen ut till Hammarby. Kvällen var vacker och det var något magiskt i luften.

Resultatet blev en dikt som innehåller flera personliga favoritformuleringar och som fortfarande, nästan tio år senare, är så märklig och påträngande speciell att jag själv blir känslomässigt berörd när jag läser den.

På vägen hem skrev jag ytterligare en dikt och den kommer i nästa inlägg.

  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post5

Könsfråga

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-05 21:45:49

Finns det nåt jag borde veta som du aldrig kan få sagt?
Har du bara svårt att leta efter ord som du förlagt?
Det är nåt i atmosfären, runt omkring oss, dig och mig
För det ringer några klockor, nåt är inte helt okej

Svårt att sätta fingret på det, och att inse vad det är
Svårt att hålla kvar kontrollen, letar syften här och där
Det är nåt som stör idyllen och som tänjer varje gräns
Jag försöker se det på dig, är du ledsen? Har du mens?

Det är nåt som inte stämmer och jag märker det så väl
För jag får så skumma vibbar fast jag känner dig så väl
Är det nåt du vill förklara? Nånting invecklat och trist?
Nåt som måste tänkas genom och som kryper fram till sist

Ta dig tid att hämta andan, sedan tar vi oss ett snack
Reder ut och städar undan efter skärvorna som sprack

Den här dikten innehåller ett gäng spontana formuleringar som jag är mycket nöjd med och några jag är lite mindre nöjd med. Å andra sidan bidrar allt till en något förvirrad helhet som jag tycker förstärker budskapet lite.

Enligt mina noteringar är den skriven 25/9-08 och på skribentforumet där jag publicerade den första gången är min kommentar "Tjejer är alldeles för svåra att förstå ibland."
Det tycker jag fortfarande.



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post4
« FöregåendeNästa »