Jacobs Ord

Jacobs Ord

Har du kedjat fast dig vid ett kärnkraftverk

Spex & gyckelSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-23 21:02:59
2014 var jag med och arrangerade ett spex för alla nya Data- och Systemvetarstudenter på Stockholms Universitet. Föreställningen hade traditionsenligt formen av en middagsunderhållning i tre delar som spelades medan publiken käkade.

Premissen var att de tre vännerna Facebook-Lajka, Twitter-Bitter och Linked-Linn skulle rädda världen undan superskurken Lunar-Runar. Alla karaktärerna var liksom personifieringar av sina älskade sociala nätverk medan Runar var ond.
Föreställningen var den dittills största som vi hade satt upp och jag skrev ett gäng sångtexter som blev riktigt bra.

Min vän Freddi som skulle spela rollen Twitter-Bitter, bad om att få en sång som speglade så mycket som möjligt av alla aktivister och dåligt pålästa miljöpuckon, som bara sprider dynga omkring sig genom att spela på folks irrationella känslor.
En annan av mina spexkompisar bidrog med den stämningsfulla första versen.

Melodin är "Färger i en vind" från filmen Pocahontas och låt mig bara påpeka att jag inte själv delar särskilt många av Twitter-Bitters åsikter.


Du tror nog att världen är vacker
Men tittar du omkring dig
Är läget desperat
Naturen är i kris
Samhället orättvist
Ett konsumtionsfixerat patriarkat
Patriarkat

Du tror du äger kläderna du äger
Men det är faktiskt päls från stackars djur
Och om jag skulle raka av dig håret
Skulle du, bli rätt ledsen, eller hur?

Du tror att det är rätt att äta bacon,
men det är inget bra alternativ
Det finns dom som är vegetarianer
men dom har glömt att även växter har ett liv

Har du hört en isbjörn yla när den frusit fast?
Demonstrerat för en mens helt utan värk?
Har du skrikit högt med Greenpeace alla röster?
Har du kedjat fast dig vid ett kärnkraftverk?
Har du kedjat fast dig vid ett kärnkraftverk?

När sprang du senast bort ifrån polisen
När skar du senast sönder någons däck?
När gick du senast ut och demonstrera
emot dom som jämt stirrar på din häck?

En könslös värld för oss och alla andra
Där gammelmormor byter namn till Glenn
Och alltid ska vi tillhöra varandra
Inga män och inga kvinnor, bara hen!

Hur högt orkar myrstacken nå?
Om du bränner den, vem kan svara då?

Har du hört en isbjörn yla när den frusit fast?
Demonstrerat för en mens helt utan värk?
Har du skrikit högt med Greenpeace alla röster?
Har du kedjat fast dig vid ett kärnkraftverk?
Har du nånsin tuttat på
ett McDonald’s, eller två?
Ska du med och bränna ner ett
Kärnkraftverk?






  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post18

Vännen, jag är hemma snart

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-22 22:38:34

Livet går med faslig fart
Underbart och märkligt stort
Men vännen, jag är hemma snart

Slutet nalkas oskönjbart
En dag är allt omintetgjort
Livet går med faslig fart

Gröna faller trädens kart
när värmen drar till annan ort
Men vännen, jag är hemma snart

Ömma minnen har jag spart
som gulnade och vackra kort
Livet går med faslig fart

Bara ett är uppenbart:
- ibland känns livet som förgjort
Men vännen, jag är hemma snart

Det är för sent när allt är klart
att ångra allt man aldrig gjort
Livet går med faslig fart
Men vännen, jag är hemma snart


Daterad 13/8 - 2013



Brukar inte följa traditionella versmått, men någon gång tänkte jag i alla fall försöka skriva en 100% korrekt sonett.
Har däremot fastnat lite för en annan variant som kallas villanell och den demonstreras ovan.

Den består av 19 rader, uppdelade på sex stycken. Först fem stycken med vardera tre rader och en sjätte med fyra rader. I första stycket etableras rad 1 och 3 som sedan växelvis återkommer sist i de fyra följande styckena innan de båda avslutar hela dikten i sista stycket.

Förutom det invecklade i att få raderna att fortsättningsvis passa in i flödet kompliceras det ytterligare av att rad 1 och 3 (och 4 i sista stycket) ska rimma med varandra, liksom rad 2 i alla stycken.



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post17

Fullmånehöst

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-18 23:31:28
Egentligen tycker jag inte så särskilt mycket om hösten. Ljuset, värmen och grönskan försvinner och tanken på mörker, kyla och väta i ett halvår är inte ett dugg lockande.
Det som väger upp är att det faktiskt blir rätt fint i skogen under ett par månader (svamp, hurra!!!), plus att mörkret och fukten triggar igång precis rätt melankoliska känslor som jag behöver för att skriva.

Den här dikten skrevs inte helt oväntat under hösten och enkelt uttryckt handlar den om de dystraste aspekterna av årstiden i fråga. Första raderna kom till under en av mina otaliga kvällspromenader: det var kallt och ruggigt, men min käre vän fullmånen var framme och lyste upp dimman läckert.

Visste inte riktigt vartåt jag skulle dra den, så istället fokuserade jag på att få till riktigt bra formuleringar. Vissa av dem blir jag fortfarande rätt imponerad av. Minns speciellt hur jag vände och vred en massa på meningarna i fjärde stycket tills allitterationerna klingade.

Daterad 24/10 - 2010

Slöjor av dimmor och regntunga moln
Luften är kylig som vatten
Borde jag längta mig bort härifrån,
och glömma mörkret och natten?

Fuktiga gator och murknade blad
Jordig känns luften jag andas
Undrar om jag ännu kommer vara glad,
imorgon när gryningen randas

För då är jag ensam sen du har gått hem
och lämnat mig kvar här med hösten
Nej, inte helt ensam för ensam är den
som lever med tvekan i rösten

Frosten får gräset att glittra som glas
Solen har bleknat om kinden
Fåglar som förr flugit runt i extas
följer nu frusna med vinden

Fullmånehösten, så blek som en snö,
tar vid efter gyllne september
Den fjäril som ej ännu hunnit att dö
faller med snön i december

Kvar är blott jag, som en ålderman, trött
Som sett sista sommaren flamma
Min trädgård har vissnat, syns sliten och nött
men månen är alltid densamma

Nu ligger jag nära, tätt mot ditt bröst
och förtränger hur dagarna rusar
Utanför fönstret är fullmånehöst
där pinade trädtoppar susar




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post16

Bock i lågor

SångerSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-17 17:55:34
Den här låten skrevs mitt i vintern 2005-2006 om jag inte minns helt fel. Då hade jag haft min gitarr i lite mer än 2 år.
Det var en kall kväll, hade precis kommit tillbaka hem efter att ha följt polarna till tåget och satte mig med gitarren och började plinka lite

Utan minsta tvekan kan jag säga att det här är den absolut bästa låt jag någonsin skrivit. Möjligen hade jag kanske kunnat komma på en bättre titel, men nu har den hängt med så länge så den får vara kvar.

Låten kom till under min mest intensiva Winnerbäckperiod och jag hade lyssnat sönder "Vatten under broarna"-plattan vid det laget. Dessutom hade jag påverkats indirekt av tsunamin eftersom en bekant till familjen inte kom tillbaka hem. Det skrev jag en väldigt personlig dikt om som jag kommer lägga upp här så småningom.


Isen har lagt sig på Djurgårns kanal,
en tanke väntar på luft
Världen omkring mig är rik men banal
och livet är tufft
Hur ofta gryr solen för dom utan kärlek?
En fråga väntar på svar
Alla som hoppas dom hoppas förgäves,
om inte kärleken finns kvar

Jag vill leva här och nu
Kyssa dig i natten och älska som du
Bryta isen mitt itu
Känna din värme och tina igen
Javisst min vän.

Du biter på naglarna till fingrarna blöder
för ciggarna är slut
Du är pank som en loppa som gått vilse i pälsen
och inte hittar ut
Polarna garvar när du trampar i skiten
och jag ser dig bara ibland
Men när vi träffas och snackar och fikar och skrattar
krossas sorgerna i din hand

Jag vill leva här och nu...

Dagarna rusar, redan december
Allting känns så där förgjort
Julen på återtåg, NK skyltar om
Du vill resa bort men fort
Du reste mot solen, en bock stod i lågor
Brann samma dag du for
Plötsligt hördes på radio och tv om vågor
Förödelsen var stor

Jag vill leva här och nu
Kyssa dig i natten och älska som du
Bryta isen mitt itu
Känna din värme och tina igen

Tyvärr min vän

Ej mer igen
Ej mer igen


Har spelat in demoversioner av flera av mina låtar, men med just den här har det aldrig blivit av tidigare. Inför publiceringen på bloggen så tog jag mig dock i kragen och fixade en! (Ursäkta ljudkvalitén)





  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post15

Då är jag död

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-11 23:28:40
Dagens dikt är en av mina absolut tidigaste och är med i diktsamlingen "En samling stenar", som jag nämnt en massa gånger tidigare.

Kommer ihåg när jag skrev den och att jag tänkte, "fan, det här var ju riktigt bra!".
Nu en massa år efteråt så är jag fortfarande rätt nöjd med innehållet i stort, även om jag stör mig rätt ordentligt på vissa av formuleringarna.
Utöver att grammatiken ska vara korrekt, så har jag en massa egna underliga regler och principer jag måste följa för att tycka att det jag skriver blir bra. Det är svårt att beskriva alla och förmodligen fullständigt ointressant för alla andra, men det handlar i varje fall om betoningar, rytmer och egna teorier om hårda och mjuka bokstäver och ljud.

Idag skulle jag exempelvis aldrig kasta om ordföljden på det där sättet som jag gjorde då och jag skulle definitivt undvika så konstiga formuleringar som "När inga skulder alls jag lastar". Vem fan säger pratar så och vad betyder det ens?

Daterad 21-22 februari 2006.

När inga ord jag längre skriver
Inga naglar huden river
När inga blickar alls jag kastar
Då är jag död

När inga andetag jag slukar
Så där girigt som jag brukar
När inga skulder alls jag lastar
Då är jag död

När om morgonen du vaknar
Och du nån bredvid dig saknar
När det hörs sång från svarta trastar
Då är jag död

Varenda dag då solen skiner
Och vindar uti träden viner
När själarna till Eden hastar
F
inns jag hos dig




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post14

Innan månen går i moln

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-08 23:23:51


De första tecknen visade sig redan på dagis. Har fått höra att jag dängde plastleksaker i huvet på mina kamrater. Minns inte det. Däremot minns jag en massa besök med mamma under ett par år på ett ställe som hette ”Barnhab”, där jag fick sitta och prata en massa och spela spel med snälla tanter. Förstod inte varför jag var där, men det var skönt att slippa skolan en under en halv dag.

1994, när jag började i andra klass på lågstadiet, fick jag min diagnos: Asperger syndrom. Då var jag för ung för att förstå innebörden, förstod bara att jag var annorlunda. Det var otäckt att var annorlunda så jag ville inte berätta för de andra i klassen att jag hade en diagnos. Ville inte ge dem en anledning att hacka mer på mig än de redan gjorde. Höll mig mest för mig själv på rasterna, för att slippa missförstånd och skit. Jag var bara mig själv, förstod inte bättre och de andra förstod inte mig heller. Jag var konstig.

Tror det var först i slutet av mellanstadiet som jag berättade för de andra om varför jag var som jag var. Vill minnas att livet blev lite lättare efteråt. I högstadiet gick jag i en mindre klass, speciellt för personer med olika former av Asperger. Tror att det var bra för mig, men jag skämdes enormt mycket över att jag skulle börja där. Det gav plågoandarna vatten på sin kvarn att jag skulle gå i ”specialklass”.

I gymnasiet gick jag på ett program som också var utformat för personer med diagnoser som min. Den tiden var helt fantastisk! Vi hade underbara lärare som kunde se oss som individer och lyfta fram våra starka sidor och låta oss träna på det vi hade svårt för.

Minns att jag stack ut lite där också. Jag hade deltidsjobb redan innan jag började plugga, mönstrade, var den första på programmet som tog körkort och det var där jag började skriva. Klämde ur mig en liten dikt under en lektion i Excel och lärarna uppmuntrade mig att fortsätta skriva. Dessutom ville de pröva om projektarbete skulle fungera på specialprogrammet och jag var en lämplig kandidat. Resultatet blev min diktsamling ”En samling stenar”.

2006, samma år som jag tog studenten och körkort, flyttade jag hemifrån och har bott själv sedan dess. Dessutom klarade jag av en tung arbetsledarutbildning på restaurangen och drog iväg ensam på bartenderutbildning på Cypern och kom hem med toppbetyg i bagaget. Nu är jag nästan färdig med en kandidatutbildning på universitetet och har heltidsjobb.

Varför berättar jag då det här?
Svaret är att det är nödvändigt att känna till en del bakgrund för att till fullo förstå dikten jag tänkte presentera idag. Utan minsta tvekan den jag är mest nöjd med, av alla jag någonsin skrivit.
Skrev den natten 22-23 september under den tunga hösten 2013. Jag hade mycket plugg och jobb, kombinerat med en massa slitigt kårarbete och texten bokstavligen rann ut ur pennan. Allt skulle bara ut!

Den är som jag, perfekt men inte perfekt. Jämn men inte ojämn. Fast men flytande.
Tar sats i en höstpromenad och kastar mig ut i det okända, men i slutet låter jag de sista raderna i de tre sista styckena rimma med varandra, som en mjuklandning i den första stunden i resten av mitt liv.


Jorden är hård där jag vandrar
Isig, förstenad och frusen
När månen och stjärnorna göms bakom molnen
värmer du mig genom blusen

Löven är klister mot stigen
Leda och tystnad i träden
Försöker förtränga hur ensam jag är
och värja mig mot gryningsräden

Jag önskar jag kunde begripa
hur man får alltihop att fungera
För jag vet inte hur jag ska hinna gå fram
på scenen och börja agera

Det rycker och sliter i kroppen
Det visslar och viner i anden
Kanske nånstans finns det någon som väntar
och längtar att ta mig i handen

Jag vet inte om det är drömmar
Undrar om världen är verklig
Önskar jag kunde få smeka en kind
utan att stunden känns märklig

Mycket har blivit en gråzon
där allting är svårt att förklara
Näsan vid ytan fast botten försvinner
Är det nånting jag borde klara?

Leva ett liv utan hinder
Där allt flyter på utan stenar
Kanske jag borde ta bilen nånstans
och bada i älven som renar

Tvätta mig ren från bekymmer
Lösa upp eviga knutar
Fånga in drömmar som ständigt vill rymma
och sedan få se hur det slutar

Våga se framåt i spegeln
Våga ta fart ner för backen
Inte va’ rädd för att ramla omkull,
skrapa upp knät, bryta nacken

Låta mig föras med vinden
Leda mig långt, längs med rälsen
Sen sluta att vandra när allting känns tryggt
och lopporna har lämnat pälsen

Ingen får se mig gå vilse
(Ja, om det nu skulle hända)
Man får stanna upp och fundera ett tag
I värsta fall får man väl vända

Men inget ska ske utan orsak
Ingenting hända av slumpen
Man bär på sin ångest i tre-fyra dar,
sen får man väl gråta ut klumpen

Men jag ska nog bära mitt öde
Det får ta mig vart än det vill
Inget ska få mig att stanna och gråta
eller bara tiga still

Jorden är stenig och frusen
Stegen är tunga och många
Bladen från träden är klister på stigen
och nätterna börjar bli långa

Men jag bär på gnistan i bröstet
och ljusglimtar får jag från månen
Nu är det dags att jag får mig en blund
innan månen går i moln

Inatt ska jag låt mig drömma
Inatt ska jag se dig bredvid mig
Längtan som kommer och går som den vill
Inatt ska den ta gestalt

Blodet som rusar i venen
Hjärtat som bultar i bröstet
Älskling, jag hör hur du sover intill
Inatt ska du vara mitt allt

Så ber vi den skyddande bönen
och kliver sin rakt in i drömmen
Vi håller värmen så länge vi vill
Utanför är det kallt




  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post13

Min musa

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-01 00:10:42
Efter ett par inlägg av det tramsigare slaget så är det dags att återgå till lite djupare texter. Den här är en av mina absoluta favoriter från min tidiga period, och jag blir alltid lika imponerad av mig själv när jag går tillbaka och läser originalet i mitt block.

Oftast brukar en dikt genomgå en massa iterationer innan jag är nöjd, och fördelen med att skriva för hand istället för dator är att hela diktens evolution finns kvar efteråt. Sida efter sida i blocken har jag kladdat, testat rim och rader, strukit över enstaka ord eller hela meningar och ibland hela stycken.

Den här dikten är dock skriven i ett enda svep, från början till slut och det enda jag gjort i efterhand är att byta ut ett enda ord. Det är magi, mina vänner!

Var är du när sängen känns öde om natten?
Du håller ju värmen så tätt, tätt intill
Du rör dig i skuggorna smidigt som katten
Du tassar i glöden och står aldrig still

Hos dig finns ej tiden, hos dig rusar dagar
Jag klamrar mig fast vid min säng och far med
Du kommer och lämnar mig som du behagar,
men finns alltid hos mig, javisst gör du det

Ibland är du stilla och tyst under sängen
Ibland far du fram som ett yrväder gör
Du far liksom vinden drar fram över ängen
Till sist blir du stilla och tyst och du dör

Men trots att du dött finns du hos mig i natten,
när sängen känns öde och rummet är kallt
När snön faller ute och smälter till vatten
När marken är stenhård och honung blir salt

Då tindrar en stjärna högt ovan oss båda
Den värmer oss inte men lyser ändå
Och ser på den vinternattstillhet som råda
Den känslan, den finns bara när man är två


Daterad 1 december 2007, kl 02:00
"Efter ett långt MSN-samtal med X
(hon med de vackra händerna)"



  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post12

Vad jag längtar hem

Spex & gyckelSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-28 21:09:48
Den här sången kommer från ett välkomstspex jag var med och satte upp på universitetet hösten 2015. Traditionellt hålls en finsittning varje höst för alla nya ettor på institutionen och den Musikaliska och Estetiska Sektionen (MES) brukar underhålla med någon form av spexig förströelse.

2015 hette föreställningen "Love IT!" eller "Vill du smaka på min isglass?" och byggde i stora drag på Rocky Horror Picture Show och en massa fördomar om norrlänningar. Själv spelade jag en obehaglig professor med ett eget solonummer (som säkert dyker upp här på bloggen så småningom), och skrev även flera av sångerna i föreställningen.

Foto: Lisen Knafve

Den här låten sjunger norrlänningen i slutet av första akten när han har konfronterats av ett par udda karaktärer i drag, på sin jakt efter mer bensin till sin skoter.
Freddi som spelade honom bad om en text med så många norrländska företeelser och fördomar som det bara var möjligt. Originalet heter Everything at once av Lenka.


Fy fan, vilket snusk
Det här är ju fusk
Klä ut sig till tjej
är inte min grej

Nej, stopp och belägg
Jag älskar mitt skägg
men inte silikon
Vill dra här ifrån

Aaah, vad jag längtar hem
Aaah, vad jag längtar hem
Oh, oh, oh, aaah, vad jag längtar hem
Till norr igen

Till Jokk gjord av bär
från vildmarken där
Till tjuvjakt på varg
så Greenpeace blir arg

Till urskog och hus
där alla har snus
Där rår man sig själv
Där skjuter man älg

Där sitter man och lider
eller åker skider
Vintern tar aldrig slut
Renar runt varje knut

Ingen el
Men tjäderspel
och bara snö
och sen ska man dö

Aaah, vad jag längtar hem
Aaah, vad jag längtar hem
Oh, oh, oh, aaah, vad jag längtar hem
Till norr igen










  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post11
« FöregåendeNästa »