Spex & gyckelSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-28 21:09:48 Den här sången kommer från ett välkomstspex jag var med och satte upp på universitetet hösten 2015. Traditionellt hålls en finsittning varje höst för alla nya ettor på institutionen och den Musikaliska och Estetiska Sektionen (MES) brukar underhålla med någon form av spexig förströelse.
2015 hette föreställningen "Love IT!" eller "Vill du smaka på min isglass?" och byggde i stora drag på Rocky Horror Picture Show och en massa fördomar om norrlänningar. Själv spelade jag en obehaglig professor med ett eget solonummer (som säkert dyker upp här på bloggen så småningom), och skrev även flera av sångerna i föreställningen.
Foto: Lisen Knafve
Den här låten sjunger norrlänningen i slutet av första akten när han har konfronterats av ett par udda karaktärer i drag, på sin jakt efter mer bensin till sin skoter. Freddi som spelade honom bad om en text med så många norrländska företeelser och fördomar som det bara var möjligt. Originalet heter Everything at once av Lenka.
Fy fan, vilket snusk Det här är ju fusk Klä ut sig till tjej är inte min grej
Nej, stopp och belägg Jag älskar mitt skägg men inte silikon Vill dra här ifrån
Aaah, vad jag längtar hem Aaah, vad jag längtar hem Oh, oh, oh, aaah, vad jag längtar hem Till norr igen
Till Jokk gjord av bär från vildmarken där Till tjuvjakt på varg så Greenpeace blir arg
Till urskog och hus där alla har snus Där rår man sig själv Där skjuter man älg
Där sitter man och lider eller åker skider Vintern tar aldrig slut Renar runt varje knut
Ingen el Men tjäderspel och bara snö och sen ska man dö
Aaah, vad jag längtar hem Aaah, vad jag längtar hem Oh, oh, oh, aaah, vad jag längtar hem Till norr igen
DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-23 23:26:09 Det är dags för ett riktigt tidigt alster. Den här dikten var med redan i min första diktsamling "En samling stenar" som jag gjorde som projektarbete på gymnasiet 2006, så någon gång på vintern/våren 2006 lär den ha skrivits.
Det är väl inte ett litterärt mästerverk direkt, egentligen skrev jag den bara för att träna på att rimma, men en av mina lärare tyckte i alla fall att den var så charmig att hon satte upp den på kylskåpet.
Du smeker mina öron som ljummen revaxör Du piper som ett marsvin så vackert så jag dör
Du luktar som mitt badrum, som klinkers, plast och tvål Jag vill ge dig all min kärlek Mera än du tål
Jag håller dig så nära så jag känner dina mjäll Axlarna blir vita precis som Sälens fjäll
Du är vacker som en fågel, min egen lilla gam Kom till mig och skräna så ger jag dig en kram
Om kärlek kan man skämta, men det gör jag inte alls Du känner på min skäggstubb och finnen på min hals
Din kärlek är så härlig som ett kvastskaft ungefär Fast utan några stickor - det är faktiskt så det är
Så länge jag kan minnas så har du varit min Jag skulle aldrig säga "Din jävel, stick och brinn!"
Du doftar aldrig unket som vitkål eller svett Du skrattar som en kråka min lilla fläskkotlett!
DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-22 00:12:18 Halva nöjet med att skriva dikter är att experimentera med form och rytmer för att på så sätt få en större utmaning och därmed en större "tillfredsställelse" av resultatet. Varje gång jag går tillbaka och läser en dikt jag är fett nöjd med så minns jag exakt hur det kändes i den stunden jag fick till just DEN formuleringen och DET rimmet.
Dikten ni får läsa idag är ett perfekt exempel på ett sånt skrivexperiment som jag tycker blev rätt lyckat. I vanliga fall brukar jag inte beskriva hur jag tänker mig att man ska uppleva en dikt, men det här är ett undantag och utläggningen kommer efteråt.
Jag ska aldrig sluta att kalla dig vän fast vi aldrig någonsin ska ses igen Du reste ifrån mig och kapade band Våra planer och drömmar dog ut och försvann
En smärtsam process som klöste och rev och slog mig i spillror som elaka brev Fast jag trodde jag skulle slippa sån skit så blev ödet bestämt samma dag du kom hit
Första gången vi sågs blev det vi på ett kick och jag minns alla långpromenader vi gick Jag minns filmer på bio och middag hos dig - du betydde så oerhört mycket för mig
Jag minns resan till Thailand och vårt hotell och hur solen gick ner så där vackert en kväll Vi gick längs med vattnet där sanden var len och kysste varandra i kvällssolens sken
Just då i den stunden var allting perfekt ditt mörkbruna hår flög i havsbrisens fläkt Hela du var så vacker och solen var röd och världen var vår, men nu är du död
Jag kan inte fatta att du inte finns för du lever i drömmen och allting jag minns Det är inte rättvist, men livet är så Vissa får stanna, men andra får gå
Vem var det som tog detta tunga beslut? Att du hade levt färdigt och nu var det slut Han som körde berusad och släppte sin ratt? Eller helt enkelt livet som spelade spratt?
Jag ska aldrig sluta att kalla dig vän Du finns i mitt hjärta, jag älskar dig än Jag tänder en lykta ikväll på din grav som en solnedgång över tropiska hav.
Det här är en av få dikter jag gick och planerade noga innan jag började skriva. Ville testa att skriva en dikt med en plötslig vändning och de första raderna kom under en sen höstpromenad. Den ger inledningsvis ett intryck av ett mindre frivilligt uppbrott, men sedan kommer vändningen och man märker att det inte var någons val att det skulle bli som det blev.
SångerSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-14 19:47:27 Även om jag spelat piano sedan lågstadiet så var det först när jag fick min första gitarr 2003 som jag började skriva låtar. Låtskrivandet var som mest intensivt 2005-2007, då jag skrev text och musik till strax över ett dussin låtar. Det bidrog nog lite att jag på den tiden spelade i ett garageband, men det är en annan historia.
I varje fall måste jag ha kommit fram till att jag tyckte det var roligare att grotta ner mig i texterna för sedan dess har det främst blivit dikter, sångtexter och spex, även om jag skrivit ett par stycken kompletta låtar då och då.
Den här låten kom till någon gång under min mest produktiva period, runt 2006 skulle jag tippa eftersom jag ännu inte lyckats hitta blocket med originalanteckningarna. Minns inte så mycket mer av tillkomsten än att jag ville skriva en låt i E-dur, eftersom det ackordet lät fett vackert och tonarten var lätt att spela på gitarr. I övrigt är jag väldigt nöjd med rimmen i den här låten.
På skribentforumet där jag första gången lade upp texten står kommentaren "Egentligen en liten låt om livet. Någons liv. Inte mitt."
Vet du vad jag vet? Vet du vad jag tror? Vet du vad jag känner när du går? Känner du dig het? Vet du vad som gror? Nånting växer upp i dina spår
Nåt låser fast din blick Väntar på ett svar Väntar sig nånting du aldrig fått Ta din hund och stick! Lämna inget kvar! Vänd dig inte om förrän du gått!
Det sitter några fåglar på ditt biltak De sjunger om din lyckligaste tid Lova att du aldrig blir ett nervvrak Inte ens den dan du blir gravid
Tårar torkas bort Sminket smetas ut Nåt som aldrig händer händer dig Sorg av annan sort När sommaren tar slut Aldrig nånsin känns det helt okej
Det sitter några fåglar på ditt biltak De sjunger om din lyckligaste tid Lova att du aldrig blir ett nervvrak Inte ens den dan du blir gravid
Njut även av min 10 år gamla demoinspelning, om det går. ;)
DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-12 22:53:25 Till sist är det äntligen dags för dikten jag hintat om hela veckan. Skrev den här samma dag som Förortens öga, som finns i ett tidigare inlägg, medan jag väntade på bussen hem i Danderyd. 9 september, 2009.
Förhållanden kan ta slut på både bra och dåliga sätt. Medan Förortens öga kan tänkas skildra ett uppbrott av det mindre lyckade slaget, så kan denna dikt snarare handla om ett skeende som i alla fall den ena parten är nöjd med. Jävligt nöjd, faktiskt.
Nu har den sista doften du lämnade hos mig dunstat och försvunni och nu är allt okej
Nu känns det inte mera som att något fattas mig Jag har lärt mig att parera alla smällar från dig
Nu gör det inte något att regnet öser ner För solen skiner alltid hur mycket du än ber
Jag har kastat alla breven och vartenda SMS Ditt nummer är raderat precis som din adress
Nu slipper jag allt trubbel var gång man ska på fest Att du sminkar dig i timmar och jämt ska glittra mest
Jag slipper höra gnället när du fått en finne till och har plats i garderoben för många skjortor till
Jag känner inte längre något behov att ringa dig Du skiter ändå blankt i när någon säger ”Hej!”
Så kom inte och klaga över att du saknar mig För jag är jävligt lycklig över att jag slipper dig!
Nästa gång tänkte jag för omväxlingens skull ta och börja rota lite grann bland mina låttexter.
DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-09 20:56:39 I förra inlägget nämnde jag en dikt som jag skrev samma dag som Förortens öga. och tanken var att jag skulle lägga ut den här idag.
När jag gick tillbaka till blocket för att se hur originaltexten såg ut så upptäckte jag att det fanns några nedkrafsade testrader på sidorna mellan dem och till och med en färdig dikt som jag helt hade glömt bort. Kan inte minnas att jag överhuvudtaget visat den för någon annan heller, så därför blir det premiär för den istället!
Daterad 9 september, 2009.
Så mycket jag vill säga dig, min allra bästa vän Saknar bara ord till det, men tiden räcker än
Jag vet att jag vill säga något värmefyllt och bra, som visar vad du är för mig, en stor det av mitt jag
DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-08 23:07:40 Idag och i ett kommande inlägg tänkte jag presentera två speciella dikter som jag skrev under samma dag, nämligen 9 september 2009. Om man vill kan de handla om ungefär samma sak, fast sett ur lite olika perspektiv, eller så kan de handla om helt olika saker. Bestäm själv.
Den första föddes nog ur titeln som jag tyckte lät suggestiv och spännande. Tänkte ett tag att även min andra diktsamling skulle heta just "Förortens öga", men den har ännu inte blivit av.
Jag tror att du väntar på slutet hängivet, bestämt och förtrutet En ring på ditt finger, den blänker En kaffekopp ryker, du tänker
Som du vet har jag inget att dölja Inga vägar att gå eller följa Ingenstans där jag känner mig hemma Minsann, ett förjävligt dilemma
En gång var du lycklig, berusad Ingen plan eller dröm låg grusad Det var vi två, en gång för alla och vi skulle aldrig falla
Men jag rymde när stjärnorna tändes och sprang som om fötterna brändes När mörkret stod tungt kring betongen spanade du från balkongen
Natt efter natt stod du vaken och kikade ut över taken Över förortens plundrade Fordar Över maskrosor, tistlar och gårdar
Jag sökte den frihet som kärleken kvävde Det andrum jag saknat i tystnad och krävde Men jag vågade aldrig berätta, fastän det var det rätta
Det är någon annan än mig du behöver Jag borde förstått det, men nu är det över Den är slut nu, din nattliga vaka för jag kommer aldrig tillbaka
Ringen du bär har tappat sin glans Du undrar ej längre var jag är någonstans Kaffet har blivit så kallt det kan bli Farväl, nu för alltid Systra Mi.
Hur kom den till då? Jag minns att jag var ute i Skärholmen på ett ärende och började skriva på den där. Sedan fortsatte jag på tuben och på spårvagnen ut till Hammarby. Kvällen var vacker och det var något magiskt i luften.
Resultatet blev en dikt som innehåller flera personliga favoritformuleringar och som fortfarande, nästan tio år senare, är så märklig och påträngande speciell att jag själv blir känslomässigt berörd när jag läser den.
På vägen hem skrev jag ytterligare en dikt och den kommer i nästa inlägg.
Finns det nåt jag borde veta som du aldrig kan få sagt? Har du bara svårt att leta efter ord som du förlagt? Det är nåt i atmosfären, runt omkring oss, dig och mig För det ringer några klockor, nåt är inte helt okej
Svårt att sätta fingret på det, och att inse vad det är Svårt att hålla kvar kontrollen, letar syften här och där Det är nåt som stör idyllen och som tänjer varje gräns Jag försöker se det på dig, är du ledsen? Har du mens?
Det är nåt som inte stämmer och jag märker det så väl För jag får så skumma vibbar fast jag känner dig så väl Är det nåt du vill förklara? Nånting invecklat och trist? Nåt som måste tänkas genom och som kryper fram till sist
Ta dig tid att hämta andan, sedan tar vi oss ett snack Reder ut och städar undan efter skärvorna som sprack
Den här dikten innehåller ett gäng spontana formuleringar som jag är mycket nöjd med och några jag är lite mindre nöjd med. Å andra sidan bidrar allt till en något förvirrad helhet som jag tycker förstärker budskapet lite.
Enligt mina noteringar är den skriven 25/9-08 och på skribentforumet där jag publicerade den första gången är min kommentar "Tjejer är alldeles för svåra att förstå ibland." Det tycker jag fortfarande.
Foto: Lisen Knafve
