DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-09 20:56:39 I förra inlägget nämnde jag en dikt som jag skrev samma dag som Förortens öga. och tanken var att jag skulle lägga ut den här idag.
När jag gick tillbaka till blocket för att se hur originaltexten såg ut så upptäckte jag att det fanns några nedkrafsade testrader på sidorna mellan dem och till och med en färdig dikt som jag helt hade glömt bort. Kan inte minnas att jag överhuvudtaget visat den för någon annan heller, så därför blir det premiär för den istället!
Daterad 9 september, 2009.
Så mycket jag vill säga dig, min allra bästa vän Saknar bara ord till det, men tiden räcker än
Jag vet att jag vill säga något värmefyllt och bra, som visar vad du är för mig, en stor det av mitt jag
DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-01-08 23:07:40 Idag och i ett kommande inlägg tänkte jag presentera två speciella dikter som jag skrev under samma dag, nämligen 9 september 2009. Om man vill kan de handla om ungefär samma sak, fast sett ur lite olika perspektiv, eller så kan de handla om helt olika saker. Bestäm själv.
Den första föddes nog ur titeln som jag tyckte lät suggestiv och spännande. Tänkte ett tag att även min andra diktsamling skulle heta just "Förortens öga", men den har ännu inte blivit av.
Jag tror att du väntar på slutet hängivet, bestämt och förtrutet En ring på ditt finger, den blänker En kaffekopp ryker, du tänker
Som du vet har jag inget att dölja Inga vägar att gå eller följa Ingenstans där jag känner mig hemma Minsann, ett förjävligt dilemma
En gång var du lycklig, berusad Ingen plan eller dröm låg grusad Det var vi två, en gång för alla och vi skulle aldrig falla
Men jag rymde när stjärnorna tändes och sprang som om fötterna brändes När mörkret stod tungt kring betongen spanade du från balkongen
Natt efter natt stod du vaken och kikade ut över taken Över förortens plundrade Fordar Över maskrosor, tistlar och gårdar
Jag sökte den frihet som kärleken kvävde Det andrum jag saknat i tystnad och krävde Men jag vågade aldrig berätta, fastän det var det rätta
Det är någon annan än mig du behöver Jag borde förstått det, men nu är det över Den är slut nu, din nattliga vaka för jag kommer aldrig tillbaka
Ringen du bär har tappat sin glans Du undrar ej längre var jag är någonstans Kaffet har blivit så kallt det kan bli Farväl, nu för alltid Systra Mi.
Hur kom den till då? Jag minns att jag var ute i Skärholmen på ett ärende och började skriva på den där. Sedan fortsatte jag på tuben och på spårvagnen ut till Hammarby. Kvällen var vacker och det var något magiskt i luften.
Resultatet blev en dikt som innehåller flera personliga favoritformuleringar och som fortfarande, nästan tio år senare, är så märklig och påträngande speciell att jag själv blir känslomässigt berörd när jag läser den.
På vägen hem skrev jag ytterligare en dikt och den kommer i nästa inlägg.
Finns det nåt jag borde veta som du aldrig kan få sagt? Har du bara svårt att leta efter ord som du förlagt? Det är nåt i atmosfären, runt omkring oss, dig och mig För det ringer några klockor, nåt är inte helt okej
Svårt att sätta fingret på det, och att inse vad det är Svårt att hålla kvar kontrollen, letar syften här och där Det är nåt som stör idyllen och som tänjer varje gräns Jag försöker se det på dig, är du ledsen? Har du mens?
Det är nåt som inte stämmer och jag märker det så väl För jag får så skumma vibbar fast jag känner dig så väl Är det nåt du vill förklara? Nånting invecklat och trist? Nåt som måste tänkas genom och som kryper fram till sist
Ta dig tid att hämta andan, sedan tar vi oss ett snack Reder ut och städar undan efter skärvorna som sprack
Den här dikten innehåller ett gäng spontana formuleringar som jag är mycket nöjd med och några jag är lite mindre nöjd med. Å andra sidan bidrar allt till en något förvirrad helhet som jag tycker förstärker budskapet lite.
Enligt mina noteringar är den skriven 25/9-08 och på skribentforumet där jag publicerade den första gången är min kommentar "Tjejer är alldeles för svåra att förstå ibland." Det tycker jag fortfarande.
Jag lade ner alldeles för mycket av min studietid på spex och underhållning i studentkåren, men en del guldkorn har det blivit genom åren. Det här numret skrev jag till en fest på universitetet 2015. Jag skulle föreställa ett galet Miley Cyrus-fan och framförde låten utklädd till henne, med Wrecking Ball som bonusnummer. Melodin är "Honey, Honey" av ABBA. Miley Cyrus, vad jag älskar dig, Miley Cyrus Miley Cyrus, vilken toppentjej, Miley Cyrus Vi har lika vackra ben Jag älskar din twirk på scen Du gör varje kille vild Vilken förebild! Åh, jag älskar Miley!
Miley Cyrus, är min toppidol, Miley Cyrus Miley Cyrus, och din wrecking ball, Miley Cyrus Varendaste live-konsert så kommer du ha mig där Varendaste tv-program sitter jag längst fram
Är klistrad vid Disney Channel när Hannah Montana sänds För Miley är toppen, så het att det nästan bränns
Mitt rum har jag tapetserat med bilder på Miley och mig Det finns ingen annan jag hellre vill vara än dig!
Miley Cyrus, är min egen gud, Miley Cyrus Miley Cyrus, världens bästa brud, Miley Cyrus De säger att din musik Låter som rusningstrafik Men de fattar ingenting Miley, du är king!
Ja, Miley är toppen, så het att det nästan bränns Det finns ingen annan jag hellre vill vara än dig!
Miley Cyrus, är min toppidol, Miley Cyrus Miley Cyrus, och din wrecking ball, Miley Cyrus De säger det finns en risk att jag inte är helt frisk En kille som gör som jag - det är inte bra! Men jag älskar Miley!
När jag hör hur du sover ska jag lämna dig ifred Smyga ut genom dörren Aldrig öppna den mer
Jag ska gå, det är slut nu Sista bladet föll igår ifrån rosen i fönstret en kajalsvärtad tår
Minns en natt under täcket där i mörkret i ditt hus Minns din mun och din vaniljdoft Nu är alla minnen grus
Ser ditt hår över kudden och ditt rosa bh-band Dina bröst där inunder fyller aldrig mer min hand
Längre ner, den där magen som jag vilade kinden på Aldrig mer ska jag smeka det jag längtat efter så
Inget mer av det goda Vi har nått till vägens slut Vi har fått det vi ville Jag öppnar dörren och smyger ut
Den här dikten är jag förbannat nöjd med. Skrevs 17 november 2009, kl 0:43. Enligt en minnesanteckning hade jag lyssnat en väldig massa på P!nk-låten "Please, don't leave me".
Ett stilla regn Från oändlig himmel Ett stilla ljud Trummar mot fönstret En stilla sky Öppnas ovan världen
En stilla kyss Tänder hennes känslor En stilla värme Värmer hennes kropp Ett stilla ord Träffar hennes öra
Ett stilla regn Från oändlig himmel Ett stilla ljud Trummar mot fönstret
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att skriva så kallad "fri poesi", det vill säga lyrik utan rim, rytm eller versmått, eftersom jag sällan känner mig riktigt nöjd. Den här tidiga dikten är ett undantag. Den kom till någon gång på gymnasiet och hamnade till sist i min lilla diktbok "En samling stenar".
Alla blommor har dött på balkongen Varje stjärna har snart fallit ner De bryter igenom betongen, och ger mönster åt alla kvarter
Det var inte ditt fel att det hände, Och din lägenhet är dyster och tom Du har ingenting att skämmas för, fast publiken redan har fällt sin dom
Du tycker allt är svart under solen, men kära vän det är inte så Fast du hade hans hand under kjolen, tog livet inte slut där och då
Dina ögon är fyllda med tårar Din arm är spänd och huden är bar Spola ner alla rakblad i toan Det räcker gott med ärren du har
Dina vänner är hjälpande händer, trots att minnet är ett ömmande sår Men res dig upp ur smärtan Jag hoppas att du förstår
Att nuet är det enda som gäller, och nyckeln är din vilja och röst Jag ser att håller nån i handen, och inatt sover du mot hans bröst
Sensommaren 2006 flyttade jag hemifrån. En av de första kvällarna i lägenheten, när det enda jag hade var en säng och en tv och kvällssolen lyste extra vackert, skrev jag den här dikten. Det som står i den är 100% fiktivt, möjligen kommer inspirationen från filmen Hip hip hora!, men jag är inte riktigt säker. Däremot minns jag att jag utnyttjade melodi och rytmer från verserna i Lars Winnerbäcks låt "För den som letar".
