Jacobs Ord

Jacobs Ord

Konstnären

DikterSkapad av Jacob Nienhuysen 2018-02-27 22:07:53
Av alla dikter jag har skrivit, så är det här min mormors stora favorit. Det är en av mina tidigaste alster, skriven på trettondagsafton 2007.

Jag har alltid haft ett aningen lillgammalt ordförråd, vilket framför allt märks när jag skriver poesi. Då tar jag chansen att slänga mig med föråldrade ord och formuleringar som jag aldrig skulle komma på tanken att använda i dagligt tal, eftersom jag då skulle framstå som en ännu dammigare stofil än jag redan är.

Har ingen aning om hur jag kom på själva idén till den här dikten, men just då höll jag på att läsa Den gudomliga komedin av Dante och inspirerades nog av den. Förutom det uppenbara gränslandet mellan liv och död, himmel och helvete, så tyckte jag att språket var rätt spännande. Boken består av 100 sånger på ca 150 rader vardera och är skriven på ett elvastavigt versmått, så kallat terzin, uppfunnet av herr Dante själv.

Minns att jag tyckte det verkade fett coolt och ville försöka skriva något liknande och bestämde mig uppenbarligen för att alla rader skulle bestå av nio stavelser. Så vitt jag kan se så lyckades jag med detta rakt igenom, även om det i vissa fall har lett till en något haltande rytm. Men vad fan, nu när jag läser den igen tio år senare så blir jag fortfarande rejält imponerad av mig själv.


I en ännu oupptäckt håla
I en grotta det porlar uti
Ses en konstnär mödosamt måla,
medan källvattnet rinner förbi

Han målar den eviga natten
och han målar en strimma av ljus
Han tecknar det rinnande vatten
som försvinner i avgrundens brus

Hans små dukar är honom ömma
och han täcker dem långsamt med färg
Det gör att han aldrig kan glömma,
där nere i ålderdomens berg

Hans penseldrag fångar sekunder
utav livets oändliga år
Hans färg är nyanser av under
och hans bilder är stundernas spår

Han målar först vintern den vita
Den som svalorna lämnat i flykt
Från kylan som vina och bita
och där björnarna vila så tryggt

Sen kommer den blommande våren
och han målar i fullaste fröjd
Hur knopparna brister i snåren
Hur det kvittrar i skyarnas höjd

Han målar så sommarn och vinden
Hur det glittrar i sjö och i älv
Han målar en flicka vid grinden
Det är bilden av kärleken själv

Han ger hennes ögon en gnista
som han burit så tungt i sitt bröst
Det draget han gör blir det sista,
för den fjärde blir bilden av höst

Han gör träden flammande röda
Målar löven som just fallit ner
Alla fjärilar är nu döda
och svalor kan man ej höra mer

Den femte är ägnad åt livet
och de själar som skänks i vår hand
Han tar inte livet för givet
och han målar upp drömmarnas land

Vi lämnar vår konstnär helt stilla,
där i urbergets eviga natt
Där fåglarna aldrig hörs drilla
-men i skuggorna ekar ett skratt






  • Kommentarer(0)//www.visinge.com/#post19